Norrländska Korrespondenten – 28 april 1868, sida 3

närmast norrut warande byn hette, och då de derom upplystes, wände de genast om, under yttrande: då hafwa wi gått för långt. En annan perfon har äfwen fett dylika personer inwid den nu ned rifna fjerdingsstolpen, hwilla begåfwo fig åt sidan, få fnart denne fom gående. Man gissar derföre, att de förklädda pers sonerna woro några lösktomna fangar, fom af någon annan dylik sått under rättelse om denna plats, der stulna pens gar woro gömda. Då rätta hålet mel lan ftenarne ej funde påträffas, hade de ingen annan råd, än att helt oc) hållet nedrifwa stolpen. — Sådana gömställen för tjufgods äro i wårt land ingalunda owanliga. Tjufbanden lunna också på det allra enklaste och lättaste sätt utmärla för hwarandra, hwarest det stulna kan igenfinnas. — En rutinerad äfwentyrerska. För en månad tillbata anlände till Lunda i Nyköpingstrakten en qwinna, upppifmans ve fig beta Selma Levander, dock med tillägg, att hon efter naturens ordning bort bära ett mera klingande namn, enär bon, ehuru på sidolinien, wore af adlig börd. Med mycken twärsäkerhet berättade hon för en landtbrukare P., att hon plägade wandra till fots samt icke klädde sig efter sitt stånd, endast af det skäl, att hon önskade blifwa få obemärkt, fom möjligt, helst hon befarade att, i motsatt fall, om ide för fina för: näma slägtrelationer, åtminstone för fin rikedom, komma i beröring med förnämt folk och salunda blifwa inledd i affärs: förbindelser, hwarigenom hennes fapi: tal kunde minskas, tanske helt oc) hållet förloras. Hon anhöll derföre att P. måtte blifwa hennes rådgifware och i sammanhanhang dermed biträta att för: walta hennes penningar, utgörande 70,000 rdr, dem hon nu wid fyllda 25 år bekommit af fin fader, och hwilka woro insatta hos en namngifwen, rik länsman i länet. Sedan P. genom twenne, af Selma L. uppwisade, i ven föregifna längmansnens namn skrifna bref blifwit öfmers tygad om sanningen af hennes uppaif: ter, erbjöd han damen att tillswidare qwarstanna i hang hus, hwilken inbjudning hade den påföljd, att hon genast intog säte och stämma i familjen. Nu började åtskilliga spekulationer får wäl af P. fom Levander, dock i mot satta riltningar. Sålunda nppbjöd P. all sin förmåga dels för att placera Selmas penningar genom inköp af når gon större landtegendom, dels oc för att bortgifta den rika flickan. För får vant ändamål lemnade han å sido alla egna göromål och egnade sig uteslutande åt Selmas sällskap, öfwertygad att för denna tidsuppoffring blifwa rikeligen belönad. Resor företogos dessutom åt flera håll inom od) utom socknen för att beskäda egendomar; men ehuru Selma uttalat fig för bofättning i Södermans tand, förklarade hon fia missbelåten med de flesta af P. och henne besökta pods sessioner. Endast en sådan föll henne i smaken; men oaktadt P. ifrigt arbe tade för affärens uppgörande, kunde Selma ide förmås att ingå på te höga betalningswilkor, fom af egaren betins gades, hwarför affären föll. VWisferligen förargade tet P., att Selma, ehuru rik, såg få noga på några riksdaler i en stor affärs; likwäl höll han god min