Norrländska Korrespondenten – 3 april 1868, sida 3

karen här icke kan frängå sin gamla praxis att under wintern utföra fin gödsel och lägga den i små högar för att, då fnön smälter, blifwa urwattnad och förlora fin kraft. Åfwen stadsbon, af hwilken man fordrar något större upplysning, låter gödseln förlora fin egentliga kraft oc för pesta luften samt anser sig hafwa gjort nog då en mängd frusna jordtorfwor eller s. k. ditesrör blifwit i fpillnings rummen införde. Wi wilja derföre fästa uppmärksamheten på nedanstående upp: sats i Naturwetenskaplig boffamling af A. Bernstein, hwilket wärderika arbete borde finnas på hwarje bokhylla. Landtbrukskemien har ide åtnöjt fig med att blott utfinna en erfättning för den manliga gödfeln, utan den har och lärt att wetenffapligt behandla den Hits tillswarande gödseln; och när denna lära blott förft blifmer allmännare fpridd och tillämpad bland bondeståndet, skola landt brukarnes inkomster förhöjas, födoämnena blifwa billigare, oc menniskornas helfor tillstånd wäsentligen förbättras. Det är nemligen en egenskap hos den naturliga gödseln, att den först blir mwerts jam för wexten, sedan den öfwergått i förruttnelse. Derigenom uppstär den, luften förpestande, wederwärdiga lutt, som åtföljer ammoniaken, som utgör den egentligen wärdefullaste näringen för wäxten, är en gas, fom bortgår i luften, och derigenom förorsakas åter icke blott ofta fjut domar hos menniskor och djur, i fynnerhet under den warma, torra årstiden, utan gödseln förlorar äfwen sin egentliga närwarande traft för wäxterna, och ett fält gödsladt med en sådan, lemnar blott en knapp skörd. Allmogen är i allmänhet af den åfig: ten att en gödsel, fom bar en rigtigt stickande lutt, också har en starkt gödflans de kraft; och det är äfwen ganska rigtigt, att just det ämne, fom förorsatar den genomträngande, wederwärdiga luften, är det werkliga gödslandet medlet men all: mogen wet ide, att det fom redan luktar, har spridt fig i luften och derföre icke mera fan utweckla fin gödslande traft i jorden. Den illaluktande gödseln förlo: rar med hwarje ögonblick sitt wärde, ty dess ammoniak bortgår i luften. Landtbrukskemien har nu ett enkelt medel för att afhjelpa denna olägenhet, och detta anwändes också af bildade landtbrufare, isynnerhet i England, få att gödseln der ide luktar, men i stället gödslar förträffligt. Den bildade landtbrukaren begjuter der gödseln med swafwelsyra, hwarigenom uppstår swafwelsyrad ammoniak, hwillen såsom ett kemiskt salt också tan erhållas på apoteket. Detta salt lö: ses lätt i watten och lemnar icke blott wäxterna en riklig tillgång på ammoniat: näring, utan medför också den fördelen, att genom upplösning af andra ämnen i gödseln och jorden, hwilla eljeft skulle fortfara att wara olösliga, göra dessa lättlösliga i regnwattnet. Det är derföre ett wetenskapligen all: deles afgjordt faktum, fom beträftas af det engelska landtbruket, att man, genom en obetydlig utgift för swafwelsyra till gödseln, tan gifwa denna ett dubbelt wärde. Man skulle knappast tro, att denna så lätta metod, stödd på goda och grundliga erfarenheter, skulle hafwa så swårt att finna ingång bland allmogen; och likwål är detta händelsen. Men wi hafwa icke ensamt att beklaga