Norrländska Korrespondenten – 3 april 1868, sida 3

ger af Elspie, hvars ynnest hon på detta sätt började förvärfva sig. Det var flera än jag, som tyckte om att se henne i mitt rum. D:r Strang, vår läkare, blef alldeles förjust i hennes lätta hand och lätta gång, till och med mer än i hennes skönhet och utmärkta helsa, hvilken sistnämnda fördel alltid har en besynnerlig dragningskraft för en läkare; jag ansåg snart, att han hade mera intresse för sjukvakterskan än för patienten. Men efter en tid tröttnade Sylvia att vårda mig så omsorgsfullt, och snart öfverlemnade hon mig helt och hållit åt den trogna Elspie och min lilla ömma väninna, miss Pollard, hvilken nu ofta kom för att fördrifva tiden för mig med att omtala ortens nyheter, under det hon outtröttligt arbetade på de präktigaste broderier, hvilka skulle skänkas till basarer rundtomkring i trakten. Hon var visserligen icke så angenäm och underhållande som Sylvia och icke heller så vacker att se på; men hennes röst hade en viss darrande klang, som erinrade om ett barn eller en fågel, och hennes täcka ansigte hade ett ganska behagligt uttryck. Ehuru hon var ogift, bar hon en mössa öfver sitt släta, bruna hår. Det ser mycket bättre uto, sade hon en gång till mig, vja mycket bättre, då ett ogift fruntimmer börjar blifva till åren