Norrländska Korrespondenten – 3 april 1868, sida 3

Hon var icke mer än fyrti år gammal, ehuru jag länge hade ansett henne för gammal. Hennes ögon voro mycket milda och ömma, och hennes mun liknade en liten rund kopp, hvilken form jag alltid trodde den ha antagit derigenom att hon ständigt sjöng och qvittrade för sina kanarifåglar. Efter hand öfvergaf Sylvia mig helt och hållet. IIvar hon uppehöll sig eller hvad hon gjorde, var jag fullkomligt okunnig om. Hon kom endast in till mig en minut om morgonen; hon var vackrare och gladare än någonsin samt plägade alltid ställa sig framför min spegel för att ordna sin klädning och mossrosen, som prydde hennes barm derpå kom hon bort till min säng, gaf mig en flyktig kyss och försvann innan jag fått tid att säga god morgon. Stundom kom hon flera gånger om dagen, men då var hon icke riktigt lugn, utan liknade en fågel i en bur, och kunde knappt andas fritt, förrän hon åter kom ut. En gång hade hon med sig en liten barnklädning och började sy, men efter en liten stund kastade hon bort alltsamman. En annan gång slog hon upp en bok, för att läsa för mig, men hon gjorde det så tankspridt, att hon till slut leende slog ihop boken och sade: Jag vet verkligen icke sjelf hvad jag läsers En afton kom hon in i mitt rum, lade sig