Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1868, sida 3

samt att den kredit, som under dessa förutsättningar bör komma dem till del, och fom ide switit dessa föreningar, stall för deras medlemmar blifwa en sjelfförwerfwad fördel till ett gemensamt gagn och bruk inom deras slutna krets. Schultzes satser hafwa blifwit betämbade; man har i dem sett hugskott, wädor. Här är ej, i detta korta bref, till: fälle att revogöra för stäl och moiskäl. Ware nog sagdt, att Schultze—Delitzsch fått erfarenhetens domslut på sin sida. Hans banker hafwa wuxit säsom fmampar, wälgörande swampar, som samla och kunna gifwa — öfwer hela Tyskland; — hafwa i sjelfwa Österrike, der de först nyligen wunnit inträde, utbredt sig med otrolig hastighet; — äro på wippen att få fast fot till och med i Frankrike, der sjelfwertsamhet eljest är ett brott och styrelsen will tänka, tala och handla för alla. J början gid det långsamt: år 1855 woro ännu blott 7 föreningar af ringa omfång bildade; men sedan har det gått desto raskare: 1861 woro 340 sådana folkbanker kända, och nu, år 1866 wet man, som sagdt, att de äro mer än 1,000. År 1861 rörde fig dessa föreningar redan med mer än 50 millioner swenskt riksmynt; nu är deras werksamhet i i alla afseenden wida förökad. För ögonblicket kunna tywärr inga sifferuppgifter om den närwarande ställningen lemnas, men de ffola tomma och skola tala högt för fin fat. Men vet är ej noa, att trädet höjer fin trona mot skyn; vet måste jemwäl till ret och stam utweckla sig så, att det ide bräckes eller tastas omkull af första stormil. Huru fan det månne i grunden stå till med dessa försör af obemedladt folk att spela bankirer? Jo, det står så till, att dessa föreningar hafwa genom gått 1857 års tris utan att wackla; de hafwa fett tysta länder föra ett par krig utåt oc) ett inbördes krig, utan att folt: bankerna tappat modet; ja medan riksoch penninge-ftaden Frankfurt nödgats förklara fig urstånd att skaffa pengar, ha folfbanterna fortsatt fin rörelse. J allmänhet betalar ingående ledamot till reservefonden en inträveg-afgift af vmt 1: 50 till 5 rdr, olika på olika ftällen. Seran insätter han månadtligen i rörelsens grundfond t. ex. 50 öre eller 1 ror, eller, om han få behagar, högre belopp, dock aldrig öfwer wisst maximum af 100, 300 till 500 rdr. Dessa pengar förblifwa insättarens egendom och förs kofras dels genom ytterligare infättningar, dels genom årliga winstandelar, ins till dess att det bestämda maximum upps nås. Sedan upphöra tilffotten, och insättaren erhåller derefter fin utdelning kontant. Dessa tillskott gifwa ledamoten, när han så önskar, rätt till en kredit, minst lika stor, som hans tillskott, men större, ifall ban fan ställa säkerhet och banken har pengar, fom den fällan fat: nar. Will delegare utgå, står det honom fritt efter wiss uppsägning, oh rå får han igen, hwad han infatt jemte tillgodoskrifna winster, inträdes-afgiften dock oräfnad. Banken styres af delegarne sjelfwe dels på allmänna möten, minst 4 gånger om året, dels genom en af föreningen wald förman, en eller twå tjenstemän och en temligen talrik bejtyrelse. Förwaltningen winnlägger sig om redbarhet och offentlighet. Hwarje fjer