Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1868, sida 3

vår uppmärksamhet riktades i synnerhet på en gestalt, i hvilken min fantasi trodde sig känna igen min broder Dick. För denna unge soldat i synnerhet var lifvet ljuft och fängslande; tanken på hemmet kom hans hjertas s rängar att vibrera. Hans öga var riktadt på fienden, men det såg äfven hans unga brud, hvilken redan var enka, med sorgen målad i sitt ansigte; hans öra var öppet för kommandoropen, men det hörde äfven ett af gråt qväfdt farväl och den sista välsignelsen. Hur skulle jag kunna återgifva denna sorgliga skildring, som gjorde oss alla så nedslagna All lifvets ljufhet framställde sig för hans öga och sökte blända hans fasta, lugna blick och göra honom till en feg usling, under det han förde sitt folk till storm och död i segrens ögonblick. Han stupade. Segerropet på hans läppar förvandlades till den döendes sista suck; genom vännen skickade han sina sista helsningar till henne och till honom, derpå följde striden för undergifvenhet i Guds vilja, derpå den innerliga längtan efter de älskade ansigtena, det sorgliga famlandet i mörkret efter de händer som han aldrig mer skulle trycka i sina, och allt var slut. Landskapet, de gyllne skyarne, de mörka skogarne, den stilla sjön, försvunno för mina ögon, och solen sken endast på en blodig valpats och på min döende broder Dick. Jag smög