Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1868, sida 3

dragen till Mark, genom henne, tror jag; ty jag visste att hon höll mycket af mig. Sittande mellan honom och hans moder i hennes tysta rum kände jag. att det var något i mitt inre, som icke borde finnas der. Jag var till mods som om jag hade släppt en käpp, vid hvilken jag hittills hade stödt mig. Mitt lifs båt, som seglade utför en sommarflod, kom in i en strålglans som hindrade mig att se, och jag flöt nedför floden i lycksalig bäfvan. Någon bitterhet blandade sig likväl i sötman af min tanklösa tillvaro; jag glömde att jag var Lukes fästmö, men han kom för att påminna mig derom. En annan afton sutto vi alla på verandan, och mrs Hatteraicks länstol stod midtibland oss. Nell stod med armarne omkring mitt lif, och Polly satt på sin onkels knä; ingenting kunde vara trefligare och förtroligare än denna timma, och ingen kunde vara mera vansinnigt glad än jag. På pollys bön berättade onkel Mark för oss om ett slag. Han blef mycket allvarsam, såsom han alltid gjorde då han talade om dylika saker; han stirrade en stund rökande på sin cigarr, ut i den gyllne horisonten och bort öfver de aflägsna, blåaktiga skogarne; då kom der ett ljus i hans ögon, liksom en blixt af ett svärd, och han började sin berättelse. Vi vågade knappst andas, ty vi fördes genast in i stridens hetta, och