Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1868, sida 4

Vid vännen Paulus Nordins graf. Hör templets klockor hur de dystert klinga. Och öfver nejden sorgebuden gå.l Det är den sista helsningen de bringa Ifrån den vän, invid hvars graf vi stå. Han sagt farväl åt lifvets kamp och strid, Och återvändt till högre rymders frid. Från sorgsna vänner, från en trogen maka Till rätta hemmet hån han flyktat har. Vi fåfängt klaga, ej han går tillbaka; Ty döden ger ej åter, hvad den tar. Ej bön, ej klagan öppnar grafvens port. Man slumrar ljuft och lugnt å fridlyst ort. I detta bröst der slog så varmt ett hjerta För mensklighetens väl, för rik som arm, För dygd och sanning och för likars smärta. Nu har det kallnat uti trofast barm. Och derför falles mången saknalns tår Invid den sanne menskovännens bår. Vårt jordelif är endast strid och möda, Dess seger och dess vinning döden är; Ty lugn och lycka finns blott hos de döda. Hvad här vi kämpat för, vi vinna der. Hvad är väl jordisk glans på ärans höjd? Ett intet emot evighetens fröjd! Farväl du trogna vän! din ande flyktar Till rätta hemmet uti fadrens famn. Snart om din aska högens port sig lyktar, Dock ännu länge lefva skall ditt namn; Ty vänner, som dig pröfvat och dig mistat, På minnets bautasten din runa ristat. Non nemo.