Har sättutr gor cuft ur stu gladje, brydde fig ingen om ropen. Först kl. omkring 10 på qwällen beslöto likwäl twenne far: lar att underföka förhållandet, och med ljus i en lytta begåfwo de fig åstad; men komne få nära, att de sågo den olycklige mannen, fom då blott hwäste, trodde de honom wara ett spöte och wågade dere före icke gå fram, utan begåfwo sig till en långt derifrån belägen gård, hwarifrån flere karlar gjorde dem sällskap. Sent omfider framfomne till mannen, fom då legat der i omkring 6 timmar, igenkände honom och buro honom till Hans hem. Dagen derefter hemtades läkare, men mannen dog kort derpå. — Litteratur. På herr Sigfrid Flo ding förlaa har nyligen uttommit föl jande arbeten: IMHaturwetenffaplig bot: samling för läsare af alla famhälsgtladfer i en wårtad öfwersättning af herr W. Kjellgren. Arbetet är afreladt i 2 band, hwardera 4 böder. Pris 6 ror. Detta arbete är en hel sammanhängande serie af små betraktelser och iattagelfer, hwardera bilvanre en liten skizz och alt sammans hållet i den lättaste och anges nämaste ton, fom på en gång är under. hållande och i hög grad lärorik. Witare få wi fäfta uppmärlsamneten å ett litet särdeles wärderitkt bidrag till den skandinaviska skönlitteraturen, nemli gen en med förord af hr Maximilian Axelson förserd öfwersättning af danske författaren Anton Nielsens ypperliga skildringar ur foltlifwet, benämnda 7Bondelif, oc hwaraf ifynnerbhet de twå främsta; 7En moder och BPar om par, tilltala läsaren. Äfwen Fiveitommisfariens frieri af en numera afliden författarinna (fru Friman) förswarar fin plats bland den swenska novell-litteratureng wärdefullare produkter. Af den bekanta samlingen Bibliotek för teaterwänner upptaga de senaste häftena följande stycken: Wampyren, i en aft från tyskan, Dbrottslig tyjtlas tenbet, vådevill i en att, 7J en jens mägdsfupE, tomedi i en aft från frans skan, m. fl. — (Göteborg8-poften berättar i fin twecto-trönita följande anektot. J en större sollsamling, en föreläsning t. er., sitter en ung bam brerwid en anräktinat lyssnante manlig åhörare. Det är warmt och trängt, den unga damen har tagit af fig fin hatt, en näpen liten fantasi af blonder och blommor, fom, vå den tvi: lar på hennes lockiga hufwud, litnar en luftig wårsky, swäfwande öfwer en ros senparterr, och äfwen hon hängifwer sig med odelad uppmärfjamhet åt ven in: tressanta föreläsninnen. Flera åbörare ha emellertidetilltommit, man måste maka åt fia på bäntarne, och wår åhörare, fom är mycket närsynt, sätter sig — o, fasa!? — midt på mårffyn: Förelid: ningen slutar, den unga vamen letar efter fin hatt, alla resa fis upp. Stacs kars den närsynte, få närfynt han är, märker han vdock till fin bestörtning att han felat i hufwudfaken. Han rodnar, han bleknar, han stammar — men huru förwånad blir han ide, vå ven unga rar men med ett förbindligt leende utbrister: My, min herre, oroa er ide öfwer en dylik bagatell, min hatt — är nu endast få mycket modernare. — Med er llektrisk orgel, konstruerad af hr Lauenberger komp. i Sumid: