Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1868, sida 4

När så hon sällhet utan namn Dig ger som makan vid din sida Och när i hemmets lugna hamn Du trygt kan lifvets stormar bida, Mer ljuft än näktergalens sång Du finner vid en treflig brasa, Att lyssna till små barnens språng. Ack! aldrig blir dig tiden lång, När dina små omkring dig rasa.