Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1868, sida 4

När längre fram på lifvets strat Midt bland dess strider sein du hunnit, När tomheten af all dess ståt Med leda och förakt du funnit, När så helt dyster i ditt hem Du sitter, nedtyngd af bekymmer, PFörnimmes steg, du känner dem, Det är din väns (du vet nog hvem!) Nu allt blir ljust och sorgen rymmer. Men — om det händer så fatalt Att icke han på dörren gläntar, Om du tar miste kapitalt Och den du sist af alla väntar Igenom dörren rusar in Som till den stackars dufvan örnen, Du rasar säkert i ditt sinn::