Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1868, sida 3

blåst jagade rastlöst skyarne från den ena bergspetsen till den andra, upprörde floden, böjde träden i parken och tjöt igenom slottskaminerna. Betjenterne sutto sysslolösa tillsammans och pratade om den nattliga gästen, som nu vuxit till en jetteskepnad. — Så märkvärdigt att vålnaden skulle visa sig vid sjelfva förlofningsfesten! det der bådar intet godt, — — menade herr Titus, grefvinnans kammardverg. Men är det allt riktigt med den der förlofningen? — frågade stöfvelputsaren Schram. — Negrinnan Mariandel har pratat en hel hop tokeri derom för mig, da jag i morgse stod och putsade herr Montiguys jagtstöflar. Mig förefaller det, som om grefven ej är död läugre än sedan i går, så lifligt har jag allt iminnet. Då han begrafdes, var här en stor jemmer och klagan. Och i dag är enkegrefvinnan redan förlofvad! — Herr Schram, vi är mig justement en åsna, med förlof sagdt! — sade Lafleur förnämt, der han sträckte sig på skinnmadrassen a soffan, petande sina tänder. — Ni hvarken hör eller ser! — Hvilken af herrarne här, utom herr Schram, har ej längesedan upptäckt det ömma bardet? Jag för min del har genast på stunden insett saken, ty jag har den äran att hela dagen vara i herrskapets närhet. —