Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1868, sida 2

hus, har gått hädan, men han har lemnat efter sig en honom värdig embetsbroder, för att förmå en ensam och värnlös enka att öfvergifva verlden och egna sig och sin egendom åt kyrkan. Jag har genomskädat edra planer! Nu förstar jag presten Angelos list, då han insatte er till slottskaplan. Ir likhet med den aflidne grefven i lifstiden, så väl till yttre utseende som organ, — ha, hvilken verkan väntade han sig deraf! Men vänd tillbaka, pater, till er vän och förtrogne, och säg honom att jag vid Montignys arm ler åt prestlisten och kyrkans snikenhet. I rummet öfver gula förmaket hördes Montigny sjunga en fransk chansonnet, som andades idel kärlek. SteFanies retlighet öfvergick nu till ett slags feberyra, då hon började sjunga en strof efter Montigny. — Ja — utropade hon, — evigt älska! Jag vill det! — Hvad var det, jag sade er, pater? Bad jag er gå? — Nej! blif qvar! — jag befaller er stadna qvar! Ni skall blifva vittne till denna händelse, att jag vågar älska denna Montiguy, — att jag dansar på min aflidne mans graf! Ni skall stadna pvar på mitt slott — hvad säger jag? — på Montignys slott intill den stund, jag för alltid öfverger dessa murar! Hon ringde och gaf den genast inträdande dvergen Titus befalluving att anmoda herr Montigny komma ner.