Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1868, sida 2

jammanhang härmedt berättas med ftörs sta anspråk på tillförlitlighet, att pros fessor S. lyckats ut ofwannämnra tafs war frambringa bränwin till en alldeles owäntad stor procenthalt i förhåls lande till råäämnet. Stärkelsehalten hos dessa lafwars wextcelluler öfwergår till drufsocker, hwilket genom spritjäsning ombildas till bränwin. Af drufsockret tan äfwen göras sirup. Ekulle detta besanna sig, så inses lätt den stora ekonomiska fördelen deraf för Swerige oc) andra nordliga länder, der dessa lafwar mwära i största ymnighet. — Wid wetenskapsakademiens sammanträde den 8 d:s redogjorre professor Stenberg utse förligt för gången och resultatet af sina undersökningar, hwilka här i Stockholm wäckt det största uppseende och intresse. Wid sist anställda försötet hade erhållits nära 1 kanna bränwin af 1 lispund renlaf, och af andra lafarter, som wisat större sockerhalt, tros kunna fäs 1 11 kanna bränwin pr lispund. — Kamrer Widestrand. I Nerikes Allehanda läses: Från Liwerpool har underrättelse ingätt, att Widestrand dit anländt. Förmodligen har han derifrån afgått till Quebec eller Newyork och torde redan hafwa hunnit fram till Amerika. — Ater en balans. Stationdinfpetk: toren wid Björneborgs station å nord: westra stambanan O. Andersson lär, efter hwad Nerikes Alleh. på enskild wäg erfarit, i förliden wecka ha kommit på en balans af omkring 1,700 rdr. Han försattes ur tjenstgöring och reste för att söka betäcka bristen. Aterwäntad Åtta dagar i söndags lär han ide ha återkommit, och det är ingalunda oantagligt, att äfwen han aswikit ur landet. Huru fom helst, lär han nus mera wara entledigad ur jernwägens tjenst. Andersson, som flera år tjenstgjort wid jernwägen, först såsom bokhållare och sedan såsom stationsinspektor wid Herrljunga, Jonserers och Björneborgs stationer, efterlemnar en djupt betlaganswärd maka och 5 barn. — I fråga om bränwinsbränningen yttrar Wättaren: Wi mertdelare nys ligen en klagan från Blekinge deröfwer, att, oaktadt nöden är få stor och ofantliga qvantiteter spanmål mäste utifrån införas, utan att detta dock fan före komma att många af landets barn löpa fara att — hungra ihjel, bränmwingbräns ningen likwäl är tillåten. Wi hafwa ock enskildt hört och offentligen fett uttalas det yrkande, att regeringen nu, om någonsin måtte begagna fin efonos miska lagstiftningsrätt till att utfärda ett brämmwingbränningg-förbud. Stora massor af lifsförnörenheter, fom eljest komma att uppslukas af brännerierna, skulle då bewaras åt de hungrande, och den förlust fom statskassan genom för: luffen af bränwinsskatten skulle komma att lida, skulle, om också betydlig och under närwarande förhållanden ganska kännbar, säkert medelbart blifwa ersatt genom det allmännas winst. Kanske ffulle en kraftigt uttalad önskan, ware sig genom tidningspressen eller genom petitioner, kunna förmå regeringen att ätminstone inskränka bränwinsbränningen. Men hwad fom skall ske i detta hänseende mäste ske snart. Det wore