Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1868, sida 2

hemlighet. Såsom en vålnad skall jag irra omkring min egen härd, för att se min maka, mitt allt på jorden i en annans våld! Han reste sig upp. — Jag vill inför henne, som jag tillber, inför hela verlden upptäcka, att jag lefver, — jag vill återfordra, min rätt såsom make, jag vill åter varda lycklig, rik, omätligt rik! — Men, — tillade han i sin ångest, — hvad vinner jag dermed? Man skulle vika från mig till en början med fasa, sedan med afsky, ty på min panna bär jag förbannelsens stämpel! En näktergal slog sina vemodiga drillar i träden utanför hans tornfönster, aftonstjernan kastade sin milda blick på den ångestfulle slottsherren, som i detta ögonblick var mera öfvergifven än den uslaste af alla grefskapets underhafvande; men den nattlika ensligheten samlade åter hans tankar. Han började fatta något hopp, då han inom sig öfverlade, om hvad han borde göra. Ånnu var ej natten ingången. Visserligen var det långt lidet på aftonen; men såsom slottskaplan kunde han ännu anmäla sig till företräde hos grefvinnan. Stefanie satt i gula förmaket, afvaktande Edgars återkomst från jagten, och hörde fröken Fanny föreläsa en fransysk roman. Då dvergen Titus anmälde hans högärevördighet slotts