Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1868, sida 2

glömde man i den aflägsna tornkammaren på knä framför krusifixet. — Herre, min milde, förbarmande frälsare! — bad han. — Ur djupet af mitt brustna hjerta ropar jag till dig! Tillgif mig, att jag vågar nalkas Dig med mina jordiska sorger! Men den smärta, som marterar mig, är för djup, att jag rätt kan fatta kärleken till Dig! Min himmel var här på jorden och med denna himmel förlorade jag allt. O! om än Du gåfve mig hela Din himmel, som omfattar milliarder osynliga verldar, kan jag ej njuta af Din salighet, utan att Du vill återgifva mig den salighet, som jag förlorat härnere! O törackrönte, milde förbarmare. Du som från korset ropade! omig törstarlp räck mig från Din himmel endast en droppa af Din salighets kalk, till att vederqvicka detta försmäktande hjerta — gif mig min dyrkade makas kärlek och jag vill blifva Din — evigt Din! Han låg knäböjande och stirrade vanvettigt på den törnekröntes bleka drag. Ångestsvetten perlade ned från hans tinningar och hans kropp började skälfva. — Min bön är ett brott! — sade han slutligen. — Jag knäböjer såsom en brottsling inför den evigt omutlige och rättfärdige, ty jag har vägat bryta boken med de sju inseglen, för att lösa lifvets gåta, jag vanhelgade dödens