Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1868, sida 3

sa gamla slottsmurar kan ni med ett ansenligt kapital njuta af hufvudstadslifvet och lefva efter ert stånd. — Men om Stefanie nekar att sälja detta gamla familjgods? — Bah! — nekar! — en qvinna, som älskar, skulle neka! — Ni har föresatt er att vara särdeles naiv, märker jag. — Stefanie älskar mig, det vet jag, hon skall gifva mig sin haud och dela med mig sin rikedom; men hennes själ är en bevingad fjäril, såsom min egen. Då vi blifvit gifta kommer det snart till ledsamma uppträden, ty jag tålej några band på mig såsom herre och man; — hon å sin sida blir sin andre man lika otrogen som den förste; — nu säger hon ja till allt, men en gång gift blir det ett evigt: nej. — Så — då gör man äktenskapsförord. — Nå väl! skall jag bära äktenskapets ok, må det då vara af guld. — Det är afgjordt! det grefliga Waldenburgska godset skall säljas. — Men — tillade han sagta — Jag tyckte mig höra någon utanför löfsalen? Montigny reste sig sagta och skiljde de skuggande grenarna, så att han fick fri utsigt. Han tumlade blek som ett lik tillbaka. — Död och afgrund! sade han — min kusin Henrik! — År ni alldeles från förståndet;