Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1868, sida 2

grefvinnans kaplan? Jag gissar att han är en bror till venster till grefven. Montigny motsade lisiigt all likhet. parbleu! — sade han — visserligen var grefve Henrik i lifstiden lika melancholisk, som i öfrigt besynnerlig; men han såg dock ut som en aristokrat och jag förvånar mig öfver att man kan finna någon slags likhet mellan honom oc den der presten med sitt borgerliga utseende. Eu hvar bör kunna genast finna att i hans ådrori cke flyter något adligt, minst grefligt, blod; vore det den aflidne grefvens bror till venster, säsom du tror, skulle man väl. hos honom upptäcka någon hållning. Grefvinnan Stefanie, som fått sin plats såsom en fåedrottning emellan två isbjörnar, den ene en gammal furste af Stauff och den andre en sjuttioårig general, hade sin blick på Montigny, hvilken underhöll konversationen med furstinnan af Stauff. Med liufärgadt hår och dito ögonbryn erbjöd hon icke någon intagande anblick; men hon var liflig och behaglig i konversationen och Montigny var sjelfva uppmärksamheten. Stefanie sökte dämpa sin inre oro. Grefve Henrik var vid sin bordsända en tyst åhörare. Fordom var han van att föra ordet vid taffeln; nu fick han ej öppna sin mun, ty ingen talade till honom. — Alexandrine! — sade den döfve fursten till sin gemål, lyssnande på