Norrländska Korrespondenten – 27 december 1867, sida 3

falslheten och lögnen 1 dessa oskyldiga (4) sawallernöjen? Hwad wittnar det blyga 605 tillbakadragsamma: fäg ingenting! — fög för all del ide att jag sagt det! ? Nej, nej, hwad fom är det rätta måste företomma, och om någon är nog uppe: viftig att höra fin bättre inre röst mera än der tillfälliga omgifningen, mera än uppmaningen: och söljaktligen, för erbat tande 27 werkliga sanningen, säger fagau nå wederbörlig ort och ståälle, få har denne handlat falskt, bedrägligt och förrädistt (1). — Man mill gerna fylla sino öron med historier, man will gerna taga och lemna det af sådana; men man will för sådant för ingen del fompro: metteras. — Så langt sträcker sig denna konversationens larrilatyr, sa pass a la mode är den, att man fan få höra, unga för att ide jäga minderåriga perjoner till oc) med af båra könen, med den mest slående trankilitet, tala om personlighetar, fom fallit offer för det sioningslösa lätt sinnet; ech icke vetta allenast utan och om ständigheterna derwid etc. etc: man mår ste sasom barn öfwas i fyftemet. Följ: den är en sorts sulländning; och om man deriill lägger bigotteri och förftälln ry5förmåga, förllaras gansla lätt möjligheten af att man fon få fe personer med det mest täcka och offylviga utscende ide def mindre wara, hwad man allar 11143 msipårbundar, mon liknal sörsta art i alla omständigoyener och i det alven ängs sta bewara nertaoliteten och fiu wål hos dem, fom de bioragit att neoywarta.