Norrländska Korrespondenten – 24 december 1867, sida 3

far woro lyckliga, ide blott genom Hr lig kärlek, utan genom tolf söner, som de hade tillsammans, och af hwilka de flesta woro wäl framkomne och bergade. En war militär och blef stamfader för Silfwerswärdarne. En annan mar tet tor mid ett gymnasium, och de flesta an: dre woro innehafware af civila fysflor eller pastorater. För en af dem, den yngste, wille det dock ide lyckas. Han hade warit wid skolor, men öfwergaf dem. Modren war deröfwer mycket missnöjd, och i förtreten brulade hon benämna ho nom med ordet aslttt Jag Heder om förlåtelje, mitt herrskap, för det oartiga uttrycket, hwarmed hon gerna grälade på honom för hans owerktsamhet, i början utan någon märkbar förändring hos honom, En Julafton hade Hon efter wenligheten alla barnen hemma tillika med barns barnen. Under aftonen blef det derföre trångt mid Julbordet, hwarföre det blef säärskildt dutadt för den yngste sonen, mid ett mindre bord, der trädsked blef lagd för honom, emedan siljret ej räckte till för alla. Man glömde i början af måltiden att gifwa honom någon mat, den pigan slutligen bar till honom, men han blef stött od) lemnade bordet. Det märktes likwäl ide förrän mål: tiden war slut. Man sötte honom då öfver allt, men tunde ej finna honom, och föll flutligen på den tanten, att han dränkt fig. Denna förmodan styrttes ännu mera, då han på flera år ide hör . des till. Sjutlig och gammal fatt modren då på ett eget hemman wid Norselfwen. Jag har otaliga ganger rest förbi det samma, men glömt namnet. Alla proft barnen hade emellertid flyttat fjerran ifrån födelseorten, oc modren fatt der: före en Julafton ensam i hus. Det war ett starkt yrwäder. Hon oc hennes hus folt bellagade dem, fom nu måjte wara ute, men bäst de sutto, hördes på garden en stark klatsch af en pisla, och en stor wagn rullade fram för dörren med en betjent på kusksätet. Denna fom in och nämnde, att en hög officer war ute och ide tunde taga fig längre fram under ett få förfärligt yrwåder, utan begärde qwarter öfwer natten, hwarpå swarades, att man omöjligen kunde emottaga den frem mande, emedan frun uti huset war game mal, swag och fjutlig, hwarföre de tillsade den fremmande herrn, att resa till Nors prestgard, som läg i grannskapet och der flere rum stodo lediga för anfoms mande gäster, samt att den resande der gerna emottogs. Derefter steg den res sande utur wagnen, gick sjelf in och sade, att det war omöjligt att resa längre, utan wille han heldre ligga huru som helst, blott han fick qwarter. Det slamrades och stökades uti huset. Ett rum blef uppeldadt för den fremmans de, ett fullt bord blef uppdutadt; en muns ter brasa brann i spiseln och ljusen täns des i den tolfgreniga Julgranen till minne af den åldrige prostinnans 12 barn. J anledning haraf leddes, af den resande samtalet, på hwillens begäran prostinnan med modersfröjd omtalade fina wäl fram komne föner, men fom doc ide längre än till elfwa. Då fade den främmande: Detta är blott elfwa föner, hwar hafwer . prostinnan den tolfte? Gumman foll i gråt och berättade den förfwunna sonens affärd, hwarpå den förnume herrn yttra ————