Norrländska Korrespondenten – 20 december 1867, sida 3

bör glädja fia åt densamma, emedan den ide öswerenestämmer mer Gurs i tet uprer barate ertet förtlarate uilja. Närmare lbestämtt lärer tet nara twenne emstäntinbeter, fom iemmit insänraren i Wättaren till en få rvfter uppfattnina at sängarres nesa. För tet sörstia leswa te giemit lsorsert en söntag och termid sörtragit presana säånger; för tet andra bafwa ve dragit penningar ur lantet, medan nöd sied för dörren. Men ecksä äro dveesa omstänrigbeter nog, för att sintenterna i insäntarens ögen stela on: ses haswa gjort sia stylriaa till sörokt jör Guts bud och missbruk af Gmes båfwor. Den fromme mannen säger fig — Gud wet bwarifrön — hafma erfarit, att en ny sangarjärd är tillämnad räsia är cch warnar unga män, fem äre måra om sitt samnete, att deltoga i denjammo. Wi hafwa egantliaen anfört ofwonstäenre mest för luriesitetens stnu. Men ret tan terjemte wara läronitt nog ot Ir, buru länat i vet rosenrasande en er sit ia rali ionre -uppjaftniag fon tera sina offer. En komiss tihsats bettår Wältarene redak:ien fig sjely; ben war nemligen i somrad noa swag att i någen mån instän ma i ten allmänna alätjon öfwer egern omen förllararnu med belymrar uppe syn, att hon insett sitt fel härutinnan cch ångrar det. Stackars Wättare! Hur skall vet på dir på redogörelsens taa? — yttrar Jöntöpings tivnivg.