Norrländska Korrespondenten – 20 december 1867, sida 3

för väl för att veta, att han af inga botänkligheter skulle hållas tillbaka att begasna sig af densamma för att uppna sitt mal. oIIvad siger ni ... huru vet ni .. . yttra le hon i Stammande, knapt begriplig ton. yJag är väl icke blind heller. IIvem kan icke vid edra musiklektioner se huru ni spritter till, huru ni ömsom rodnar och bleknar när er lärare fattar edra fingrar och placerar dem på de rätta tangenterna; huru ni begge vid edra duetter sen så förtjusta ut, som om J gjorden en verklig himmelsfärd. Ulrikas svar, om hon hade något att gifva — vi nästan betvifla det — förekoms derigenom att en reslig yngling i svart drägt, med en panna på hvilken intelligens. allvar och beslutsunhet stodo att läsa, skyndade fram och elter en vördnadsfuli bugning yttrade: vSäkert har baronen underrättat er, min fröken, om anledningen till min skenbara ohöflighet. och kan jag således väga hoppas tillgift för mitt ofrivilliga mankemang.Ni är mig ingen ursäkt skyldig, hr magister, då ni endast gjorde er pligt, IIade ni handlat annorlunda. skulle jag deremot haft svart att förlata er.) vNi far ändå medgifva, herr magi