Norrländska Korrespondenten – 20 december 1867, sida 3

ster, inföll Flaxendorff, att det bevisar en bra uaderlig smak att förelraga en gubbe framför en blomstrande flicka, att hellre vilja plåstra om de äckliga lemningarne af en gammal invalid än att i en hvirflamle vals famna en vacker tärnas smärta lif. Skulle icke herr grefven, i mitt läge, hafva handlat på samma sätt? Nej, pardieu! nejbo Det var också en temligen enfaldig fråga, jag medger det. Jag borde vetat, att g ser sig bunden vid saådana småsaker rofve Flaxendorff icke ansom tacksamhet och plikt.o Jag tror ni börjar halla föreläsningar, min charmante magister? Kom ihag att ni nu icke befinner er i kathedern och att jag dessutom är en föga tacksam lärjange. Jag åtager mig aldrig omöjliga saker. Hvartill skulle det gagna att så på helleberget?.F—n hvad den lärde rocken dammar — matte icke blifvit piskad nyligen! yttrade Flaxendorff i det han reste sig upp och betraktade sin antagonist med oförskämda och utmanande blickar. Magistern lutade sig något framåt och hviskade i en ton så tyst, att orden blott hördes af grefven, och med en stämma sa lugn, att man skulle trott det vara helt vänskapliva ord han hade att säga: