Norrländska Korrespondenten – 13 december 1867, sida 3

till henne: Ilerrn hår är ingen fremling, utan vår bäste vän . . . Jag har aldrig sett honom förro, svarade Marie och fäste på sjömannen blickar af nyfikenhet Än i går var jag okunnig om att jag hade kapten Karadec att tacka för min heder och din framtid . Utom honom, min dotter, hade vi i detta ögonblick varit skiljda och bragta till tiggarstafven Ö Hvad säger ni, min gode far? frågade Marie med rörelse och nalkades ovilkorligt kaptenen, hvilken fara har ni då sväfvat i, att den herrn skulle kunnat rädda er derur? Hermier berättade i några få ord hvad som passerat. Maries ögon lyste af ett outsägligt uttryck af tacksamhet, och med tarfylld blick på Karadec, utropade hon: 0! min far! ni har skäl att kalla honom er bäste vän v Gråtande kastade hon sig i kaptenens armar, och rörd öfver denna oskuldsfulla scen slöt han henne varmt till sitt bröst. ÄÅtven jag, min herre, återtog den unga flickan, äfven jag vill kalla er min väno5 Jag ville be er deromy, svarade har, oemellertid tackar jag er att ni förekommit mig. Ifrån denna dag lät Karadec ingen eftermiddag gå förbi, utan att språka