Norrländska Korrespondenten – 13 december 1867, sida 3

behofwer, alltid blifwa anförtrodda att handhafwa deras angelägenheter? Att för iyn full, för jormens stull bland den Äbeslutande myndighetens medlems mar infläta en representant för den stora pluraliteten medan omkring tjugofyra re presentera en jemnförelfsewis ringa minovitet af röjftpatromer är wäl ingen rätte wisa, men wål ett han mot densamma. Jsynnerhet om man skulle tänka sig ett swar, om man skulle måga swara på frågan: Hwad äro herremännen, hwad är fapitalisten utan arbetaren? Hwad är en stad, en kommun, ett rile utan densamma? Swaret tan innefattas i endast fem stafwelser: en omöjlighet! Frågan kan icke gerna wändas om: ty, om endast arbetaren får insigt om möj: ligheten och nyttan af follbanker, foniumtion8-, hushållnings: och arbetare: föreningar, och om blott upplysningen, kommer derhän att arbetaren blir före: mål för och unnas en ändamålsenlig skolastist underbyggnad och deraf flvtande lyftning, få reder han fig utan berremän, utan kapitalister och procentare. Men han reder fig icke, utan att wara repre senterad. En llass, fom utgör flertalet i en nation, dess styrka och nödwändighet; en tlass, fom jemförelsewis är lita i mår: de, fom trots någon annan på famhällss stegens bögfra tinnar, behöfwer icke mins dre än någon annan klass ega rösträtt, wara representerao. våt of eftersinna, hwad fom utgör wärdet pe hwarje menniska. Wåra troppar, wåra egendomar och kasfalistor med hela def innehåll af än aldrig få ädla myutsorter äro Allt dömdt under förgängelse. — Själen, anden, den inom mennislan warande odödliga, af utscendet — finheten eller — Grof: heten, rikedomen efter fattigdomen Daf: hängiga wåsendet, är tillertändt ojörgängelsen och obestridligt det rätta ment liga wärdet, och orsalen till den (dock ändliga) exiftenfen: af allt jordiskt och menskligt. Denna inre, af alla metenz staper och forskningar hittills — och otwijwelastigt för alltid — ogenomträngda och outransakade ande, lifse och ljustillwaro är wal det, fom, allt efter utwecklingen och tillgodogörelsen deraf i det prattiska lifwet, bestämmer wärdet på hwar och en såsom menniska. Huru har då penningen, fom endaft år förstandets och affå rernas hjelpreda, kunnat inivätta på det område, som tillkommer hwarje individ af hela menniskofslägtet utan att den fylda eller tomma börsen derwid bör waran nägot pros eller contra? J det nitton de seklet, i tristendomens och upplysnins gens ljus, fon det wisserligen förmåna oss att hedningen tillagt diltade gudom I ligheter, trär, ftens, filfmerz oc) guide beläten, ja himlakroppar malten att rege ra öfwer enstild oh allmän lycka och olycka, fred och trig, seger och undergång; men fon det ide äfwen förwana of, att wi sjelfwe, i samma tidehwarf och samma ljus, — i sullkomlig kännedom om, hwad guldet, hwad penningen är, tränsa den gudomliga gäfwan och ställa den intellef: nella, ojörgängliga egendomen, dess makt och wärde, under penningens. Denna har blifwit eu afgud, om och ide ett beläte, i ett tkristet land, för hwilfen få många lif offrats, hwilten neotystat få mycket blod, begått sa månge swek och bedrägerier, utfört så manga förrådisla och landsförderfliga planer. Är det då