Norrländska Korrespondenten – 6 december 1867, sida 3

I tiggarungar! Jag betalar tillräckligt till fattigvården. Gå diu väg! Utan att vidare fråga efter den lille, som hjertligt bedröfvad lomade sin väg, återtog han med lättadt hjerta sin tjenst i mammons tempel. Jag höjde mig ånyo på mina vingar, intagen af harm och bedröfvelse, samt ätföljd af gubben med sitt evinnerliga hånskratt. — Låtom oss nu flyga utefter jorden, föreslog jag, der står en jordbrukare, som jag gerna vill språka litet med. — Gerna, svarade den gamle, säker på sin sak, och vi hamnade snart vid sidan af en landtman, hvilken i en skuggrik lund förtärde sin frukost. För första gången under vär resa framträdde vi nu i menskliga skepnader och min följeslagare började samtalet sålunda: — Na kära far, i år är då rägen rigtigt vacker. — Nej, Gud nåde mig, det kan jag just inte skylla, svarade den tilltalade, tagande hvad man kallar, bondrådo. Nog kommer den kanske att ge rätt bra, men si då faller priset så förbaskadt. — Ja, men det är väl bättre, än om det blir missväxt? — Åhja, det kan så tyckas, men nu regnar det så förskräckligt att man säkert inte får in ett enda korn.