Norrländska Korrespondenten – 3 december 1867, sida 2

Det behöfwer mil knappast päpekas, att ven höge förf. i dessa ord mill frus bäna, det han auser en så stor öfning och slicktighet erfordras för hwarje ins dibid I truppen, alt tenjammas förwärfs wance fiude med en biott foltarme taga en såtan tid i anfprål, att venfamma Hule bli dyrare, än en öwas ftiende avd med atrminstone titlräcklig fam, för att tunna i sig innefluta te miadre öfwade, tonstriberade delarne of avintdu. Det heter werare: Den baftiga else den, som owealtoriiaen upphetsar en trupp, gör till en oaterkallelia fordran, att föl: daten i allmänhet ej fär wara allt för ung, ty sållan finnar man hos yuslinnen lugn besinning; wida mer är denna älter utmärkt för den haftiga uppbrusde ningen, hwilten wisserligen fan wara