Norrländska Korrespondenten – 3 december 1867, sida 2

res vanligtvis askgråa ansigte; under det en tår, en smärtans tär, glänste i den förras ögon, lyste den lisligaste glädje ur den sednares; och under det brudens gang var vacklande och osäker, framgick brudgummen med en stolthet och tillförsigt, som skulle anstätt en triumfator hos de gamla Romarne. Ceremonien hade begynt och brudgummen besvarat prestens brukliga fråva med ja. Ordningen kom nu till bruden, vär olyckliga Anna. Med hög, klart ljudande stämma utropade hon svaret, men dervid häpnade hela skaran af bröllopsgäster. Och det var ej att undra öfver, ty ett stolt nej hade klingat fran hennes darrande läppar. Denna tilidragelse var af en så oerhörd art, att det öfverväldigande plågsamma intryck, som de närvarande utan undantag erforo dervid, förtog dem förmagan af hvarje frivillig rörelse. Men ännu hade bestörtningen icke nått sin höjd. Ett buller vid en af de dörrar, som ledde till den sal, i hvilken ceremonien egde rum, drog allas uppmärksamhet deråt. Den syn, som i nästa ögonblick kom blodet att stelna i deras ådror, var fasansvärd. Med häftigt dän rycktes dörren upp och in rusade en man, med förtviflan ristad i sitt vackra, men nu förvridna ansigte. Klädseln hade rakat i oordning, de kolsvarta ögonen rullade hemskt och hela