Norrländska Korrespondenten – 19 november 1867, sida 3

Bland sina gladaste stunder räknade den gamle grefven dem, då han, efter afslutandet af dagens angelägenheter på arbetsrummet, fick njuta af sin täcka dotters skämtsamma lynne och barnsliga puts. Vid sådana tillfällen kunde man skönja, huru det stränga uttrycket i den aldrige herrens anlete så småningom försvann, lemnande rum för den mest välvilliga uppsyn, under det blickarne med faderlig ömhet fästades på Anna, hans ögonsten och ögnalust. Men straxt derefter återkom vanligen det djupa allvaret och gubben såg lika barsk ut som förut.