afwensom orkeslösa personer, hwilla gå omkring med betlande, fa lärer icke den nu föreslagna och knappast någon annan sysselsättning lunna från lommunens sida åt dem lämpligen anwisas. Men här uppstar då den frågan: finnes det saledes ingen annan utwäg än att låta fådana fortsarande stryka om!ring med sitt bet lande? Komiterade jwara härpå: låt fat tigwarden taga dem om hand. Det är just det enskilda allmosegijwandet, fom utgör det sfwåraste hindret för all god och ändamålsenlig fattigförförjning. Man inbillar fig att genom en framräckt slärf åt betlaren hafwa kullgjort en sristlig pligt; men man glömmer härwid den wida högre och wigdigare pligten att tillse, det gafwan länder till nytta, icke till stada: till wälsignetje och ide till sörbannelse. En ordnad fattigward tan utöfwa en sädan tillsyn, men den enskilde almosegifwaren gör det wanligen icke. Dessutom må man besinna, att allt beflande är uttryrtigen förbjudet, såwälIi den allmänna fattigwårds-förordningen fom od i det för staden gällande fattig: wårdsreglemente. J dem är och tydligen anmifadt, huru med fattiga barn och or: keslösa förfaras bör. Komiterade äro öfwertygade, att för dessa blifwer bär söridt, om enhwar ställer sig nämnda förordning och reglemente till noggrann efterlefnad. Sundewall den 7 November 1867. (S.-P.)