Norrländska Korrespondenten – 15 november 1867, sida 3

herrns bord, allt bekräftade min tro, och för att få visshet steg jag ur min säng, för att genast på natten, spökenas frihetsstund, språka med herrn. Mitt ur visade på en minut före tolf. Jag tände ett ljus och gick utför trapporna, i detsamma slog salsklockan toif, jag såg in åt vinden, och husch! ett hvitt spöke sväfvade fram och begaf sig in i herrns kammare. Jag blef så häpen, att jag vacklade och föll utför trapporna, och stötte mig så illa, att jag saknade all lust att söka herrn vidare på nasten. Då förstod Faste hvarifrån det åsklika dundret kommit, då Adelaide kom in till honom. Patronen fortfor: emedlertid tröstade jag mig öfver mitt lilla missöde, då jag besinnade att jag nu fåttvisshet om att herrn har makt öfver andar och mottager nattli -å beg zk af dem. Derföre ser herra, han jag nu gå rakt på saken och tillbjuda herrn en god affär. Kan herru få tag i den der Heinrich Scmiedte, ett, tu, tre? (Forts.)