Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1867, sida 3

0, min far, skilj oss icke åt! ... Visst skulle jag kunna bringa din vilja detta offer, men skona mig .. vOm jag icke visste, sade Bill, Hatt det vore en dödsstöt åt min mors sällhet om hon på gamla dagar skulle lemna mitt hus, så vore det för mig en ringa ting, att bereda henne en fridfull bostad, men nu kan jag icke bygga min lycka — om någon sådan då vore till finnandes — på bekostnad af min sonliga pligt. När den bortgångna i öfrigt gillar och välsignar vår förening, och Elfrida för min skull vill göra denna uppoffring, så tror jag ej, att om vi i denna punkt öfverskrida den hädangångnas vilja, vi hafva skäl att göra oss någon förebråelse. Att jag alltid skall gifva både min mor och min hustru det hvar af dem tillkommer, vågar jag försäkra; att min maka får mången mindre angenäm stund, emotser jag, men jag blir hennes stöd och beskyddare, och aldrig, det svär jag vid min själs salighet — aldrig kommer min moder att i minsta mån inverka på min kärlek till min hustruFörlitande mig på denna edy svarade Cederfelt, lägger jag henne i din famn, välsignande edert förbund. Sjelfvilligt slöt hon sig nu till hans ädla hjerta, och glädjetårar fuktade hennes kinder. Länge höll han henne tryckt till sitt