Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1867, sida 3

) hofmän mille förkasta. Ur Nerikes Allehanda låna mi föl jande refleftioner: Bewillningsrifsdalerns triumf! Bewillningsriksdalern! — Bugom oss djupt för regerinas och folfå alt mäktige öfwerherre, den erkände fielfberrskaren, det moderna Sweriges Gud! Lemnom honom wördsamt främsta plats sen i ett blad, som wisserligen kan wara genstörtigt understundom, men dock ej nekar öfwerheten skyldig Ära. Men hwadan tala om triumf? Finnes möjlighet till widare triumf för ben, fom retan nått magtens och höghetens spets. Swerige ligger ju på lknä och erkänner, att bewillninasrikstalern är allt, att allt — heter och bilrnina, rätt att åtnjuta, ja till och med rätt att tillegna medborgerligt förtroende — är intet, der ej behörigt antal bewillninasriksdalrar förefinnas. Och likwål har Gud Mammon i tar garne wunnit en ny triumf i wårt land. Sednaste post ifrån Luleå bringar oss ett nummer af Norrbottenskuriren, som andas idel fröjd och högtidligt allwar. En befolkning, fom nyss met dystert lugn såg döden an, har fått glädjebudet, att k. m:t bewiljat 20,000 tunnor spanmål till förtelning i Norrbotten, och att andra åtgärder widtagits till undsättning. Men nu kommer ett nytt bekymmer: huru finna en grund för metlens för: relning? — På fullaste allwar yttrar Norrbottenskuriren: IVi hafwa hört får gas, att man ämnar lägga skatten till grund för utdelningen, och bladet förs jer deröfwer och hoppas, att samwete och hjerta skola taga ut fin rätt och uns dertrycka en få himmelsskriande, tillämnad, orättwisa. Ir emellertid denna tanke otrolig? — Hwad skall man derpå swara? Omenfflig är ten, men ide orimlig. De penningsnobbar af olika grader, fom med tal om rättigheter och styldig beter, med sofismer af simpel art, magtspräk och hånlöje bemöta ropen om en reform i den fommunala rösträtten, hafwa ej swårt att finna lika god motive ring för en nörbrörsutdelning efter bes willningsrifsdalrar, fom för rösträtt på samma grund. Den, fom mydet skattar, (funna de säga) förlorar på misswäxt wida mera, än den, fom just ingenting har att förs lora. Dessutom är mannen med stor debetsedel wanligen hufwudman för tals rikt husfolk och underhafwande och bes höfwer följaktligen mycket och enär han har fin debetsedels omutliga intyg på, att han är retbar oc) duglig, god mede borgare, aktningewärd ech förståndig, få skarar det icke, om han skulle få mer, än han behöfwer ty han lär nog med urskiljning och omröme dela med sig åt de fattige i nejden. Wi betwifla ej ett ögonblick, att iMNorr: botten finnes folk, fom drifwa dessa fat: ser med en wiss öfwertygelse. Hwarför stulle Norrbotten wara mera rent menfte ligt, än t. ex. Örebro? Och retförmwår nar oss alltså ide, att Norrbottenskuris ren fan tro sjelfwe wererbörante om att wilja låta bewillningsriksdalern äfwen i detta fall föra talan, han och ins yen annan. willningsriksde lets despot wa nu så djupt ir tandet, att har kas berättigat lif, som inga för att göra I egyptiska kött; qvens, få fo bör wattnas öfwersteprester Om medborga Om man ett kristligt lef i allmänhet, styrelsen, ej I hällets utweck tande klassen, sina dagliga året om. Jn satt tjenstemät get skola söra för detsamma sigter samt re egennytta wer ningar, krafti skyldigheter, 1 bewara dess a lagens höghet och bekämpa wekelsegrunder allt är ingen hög upplysnin mod och måne nen är till strad, har m samma samt der och wanl Också hafwa 1 mänhet ett wi tjenstemannast betsmän, (ag) höra numera tagen. Men att få landsbygden, nens hela ti folkets upplys samhet nu är för tjenstema utom sin be något annat I eller wetenssa en sådan tje tes dagliga mesta af han civil eller p jemte uträtta hället, om I fattning af särlek till fo till eger lyd bygden, hwa mare allmog känslor och b våtom cf man i denn då finna fi gagn han, jemte det a om han nem landswän, st ändtligen för ädel och upf stemän hafwe för att kum —— —— — ——