Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1867, sida 3

Huru bör man aga barn? En samiljjader hotade en gång att aga fin elfwaårige fon då det blefwe afton. Till dess inspärrade han barnet ensamt i en lammare. Da gossen ester några tuns mars förlopp höroe fadren tomma, råade han i sådan sörstracketje och sörtwislan, att han sprang ut igenom fönstret derwid fav afbrot halsen. Att barn, som blifwit ine spärrade i mörlsa rum, derigenom få siramp eller till och med lidande af jallandesot för heta lisstiten, är ide owantigt. Saledes tan agan, fon stulle besordra barnets ncsa, blifwa det till en fsörbannelse. Wå man derföre noga ofwerwaga och ialttana ök jande råd. 1. Agans beskaffonhet bör wara anags sad såwal efter barnets troppsliga oc) anda liga anlag, fom ejter def lynne. — 2. Straffets grad bör rätta sig efter selets storlet. — 3. Hwarje besiraffning maste weristallas med jultiomlig sjelsbeherjining, i annat fall antager den luradter of en hämnd. Barnen marta det oc emottaga ett sadant stross med uppsinasighet, qwäfd wrede eller en tänsla af sorotampning. — 4. Man bör okörig bota ned ona. Mus tingen wertstaltes ute hotersen och barnet förlorar tron på föråldrarnes föreftafinins gar, eller plugas barnet i afwaltan på straffet. Doss fantafsi förstorar fnafe fets stranghet, det darrar wid hwarje tilldragelse, fom möjligen lunde sluta med straffets werlstallunde oth försjunter i on fruitan, fom gor lifwet vorugtigt. En otyglad inbillningslraft sörstorar NuDCY2 stundom sasan för straffet till dan arad, att — säsom mid i den nämnda händetsen sjelsmord synes wara ett ringare onot. Grymhet, ja ingenting annat än gremhet