Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1867, sida 3

Om cessioner. En konkurs är en af de sorgligaste tilldragelser både för den olyckliga familjen sjelf och dess vänner, att icke nämna borgenärer och borgesmän, hvilkas stora deltagande vanligen och ofta nog med skäl uttalar sig i förbannelser. — Tänkom oss en familj, som hittills ansetts lefva i mycket goda omständigheter och haft på platsen ett respektabelt anseende, plötsligen försättas i cessions-tillstånd, kanske utan alt någon annan än husfadern i mörka stunder känt bäfvan för möjligheten af en sådan katastrof, hvilken möjlighet han dels sökt flytta så långt i framtiden som möjligt, dels icke hatt hjerta, att ens antyda för hastrun, om ej inom sparlakanen vid äktenskapliga debatter, och som hon då endast tillskrifvit sin herres och mans knarriga och retliga Ivnne, Så kommer den hårda nödvändigheten. Hvilken jemmer, hvilka ömsesidiga anklagelser! Den för rik ansedda mannen står med hustru och kanske en stor familj, som ännu behöfver uppfostran eller åtminstone hjelp fram i verlden. Huru bittert måste de icke känna det, att först genom bouppteckning förbereda konkursen och sedan komma i rykte och i tryck såsom cessionanter. Så kommer auktion, då de måste i främmande personers händer se dessa saker, som äro liksom gamla kära bekanta och vänner, dessa dyrbarheter, åt hvilka man glädt sig och kanske skrutit med, så många saker, som framkalla ljusa minnen från barndomens verld, den första kärlekens tid, det nya hemmet, de kära, kanske redan hemgångne vännerna, Allt detta inropas nu af främmande personer, som med köld betrakta det blott ifrån penningevärdets ståndpunkt och framdeles vid åsvnoen deraf endast säga med ett sjelfbelåtet leende: det der fick jag för rampris på cessions-auktion efter den och den. Men cessionen är äfven sorglig för alla husets vänner, som der haft många glada stunder i vänskapligt umgänge och med största deltagande mäste se en länk i umgängeskretsen utbruten, en vänlig familj bragt i nöd och armod. — En konstaterad men sorglig sanning är det likväl, att då obestånd hos en familjefar inträffar och hvaraf indragning af kalaser m m. blifver en följd, vända hans så kallade vänner honom ryggen, och sällan inträffar den händelsen, att vännerna efter hans fall söka resa npp honom, utan fastmer bidraga till hans störtande i ännu större elände och armod, synnerligast om i ekonomiskt afseende något dermed lör dem sjelfva kan vinnas. Och hvad är då orsaken dertill? Jo, otvifvelaktigt icke annat än kallsivnighet för den sanna religionen.