Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1867, sida 3

gar och hviika äro dess botemedel? Dessa äro vigtiga national-ekonomiska frågor, som här endast ganska ytligt kunna behandlas, Hvarje cession har antingen sin grund i en oväntad olycka eller i en stor misshushållning eller i båda delarne tillhopa. Ren olycka är det, när väldiga natureller samhälls-stormar bortsopa förmögenheter. Dit räknar jag äfven kriser i handelsverlden. Till olyckor räknar jag älven borgensförbindelser, som icke kunna och böra undvikas. Arbete behölver kapital och den, som börjar med intet annat än en god vilja att bryta sig väg och göra sig en fortyn, måste anlita andras kredit, innan han ännu har en egen. Slägt och vänskapsförbindelser, återtjenst, väntade affärs-förhållanden göra en vägran nästan omöjlig. Det vore en trängbröstad egoism att försvära alla sådana förbindelser och det kan endast den göra, som lefver af sin lön, sitt lilla kapital, sitt lilla yrke och icke begagnar andras kredit. Det vore till och med icke rätt handladt af en sådan mot sig sjelf, att i sådana fall blottställa de sina och sin lilla förmögenhet för främmande personers skull. En cession har dock ofta äfven sin orsak i oförlåtlig misshushällning. En ung man Öppnar till exempel utan tillgångar handel, men lefver utan all sparsamhet i spel, sus och dus och går snart om ända, ehuru han med inskränkande af sina lefnadsbehof kunnat så småningom grundlägga en till och med solid förmögenhet. En jordbrukare köper för lånta penningar en egendom för högre pris, än att nettobehållningen ger ränta på köpeskillingen — och det göra i Sverige med dess låga sädespriser och höga arbetslöner. om intet dock ganska få gods — han gör förbättringar, odlingar, som väl kanske ge räntan, men aldrig amortera kapitalet, han bygger onödigtvis, hvilket ger ingen afkastning lika litet som allt kalasande; en embetsman lefver så, att lönen icke räcker till de årliga behofven och till räntor på ungkarls-skulder — då är ekonomiskt förderf snart för dörren Det blir konkurs. Den vanliga händelsen är, att tillgångarne, aldrig så högt uppskrufvade, på papperet icke ens räcka till skulderna — utom borgensförbindelserna. Då bevisar detta, att ett sådant hus redan länge varit lutande till ruin, fastän vigilansen, under för verlden okända bekymmer för husfadren, uppelållit det. Vanligen, när tillgångarne ställas under, förvaltning, taga domare och de barmhertige samariterna: ombud och gode mån med rätt eller orätt brorslotten, och kreditorerna få i boet efter en kanske som millionär ansedd man ofta icke mer än 1 proc, d. v. 8 så godt som intet, — Ofta händer också i en tid, då det sedliga medvetandet är förslappadt, såsom tyvärr ofta hos cessionerande snmvetslösa köpmän, att mycket undansnillas med eller utan accord, hvarefter cessionanten börjar på ny räkning sin rörelse, med större försigtighet. Sålunda vinner mången ofta i framtiden förmögenhet, men hvars välsignelse för honom sjelf och barn alltid är mycket problematisk, Hvilka äro nu förvaringsmedlen mot sådana olyckor? Försigtighet och sparsamhet, motsatt öfverdåd, lättrogenhet, slöseri och högfärd. Alla vågade spekulationer i handel och jordköp måste undvikas samt lefnadssättet alltid ställas så, utan snålhet, men ändå mera utan öfverflöd och lxx, att det blir allas oföränderliga lefnadsregel, att hvarje år lefva under, men aldrig öfver våra tillgångar, att göra nödiga, om också mycket påkostande inskränkningar, på det att hvarje år en sparpenning, om också mycket ringa, må vara öfver. Obehaget att nödgas knussla och väga hvarje utgifven penning är oändligeu mycket mindre, än det stora obehaget att höra klubban falla öfver hvarje sak, som en gång varit vår och bidragit till hemmets trefnad, och att se personer, som man älskar högst af alla, bringas till torftighetens, kanske fattigdomens alla försakelser och förödmjukelser. Lyxen är ett olag i samhället, ja, ett nationelt ondt, hvarmed göres början i de högre kretsarne och går ner till drängen och pigan. Af kläderna kan man icke skilja drängen från herrn, skillnaden består endast i fasonerna