Norrländska Korrespondenten – 10 maj 1867, sida 2

nän. Plötsligt kände Gautier sin höra hand höljd af heta tarar och ett ljukt silkeshar vidrörde hans hand. dörvanad vidrörde han qvinnan med ngrarne och igenkände Olga. Vid enna upptäckt vände han sig bort ch drog hastigt sin hand tillbaka ur ennes, i det han utropade: Bort! sort! jag vill dö i frid Men förkrossad låg den ångerfulla jä sina knän vid bädden och talade ned en lidande själs hela innerlighet. lennes melodiska sprak, hennes genomrängande röst uppmjukade nu, liksom Iltid, Gautiers hjerta. För sindade ögon uppdykade, ata morgana, den försvunna sällheten, hans förliksom en ch langsamt vände han sig nu till senne, som snyftande knäböjde bredid honom, lade sin hand på hennes id bolstret hvilande hufvud, och utopade slutligen, genombäfvad af den ljupaste smärta och den oerhördaste innesrörelse: Lef väl! beskydda barFå minuter derefter hade den siste markisen af Duriveau gått till sina fäder. len lo Emellan städerna FAigle och Monagne uti departementet De POrne, uti ika afständ från Pariser—Brester-och Pariser— Cherbourger-vägen upphöjer sig en stor dal, vid vestliga ändan af Perches-skogen, en af kullar och lundar, omgifven byggnad, liksom hade den i sin stilla ensamhet ingen gemenskap med den öfriga verlden. Den bildar en fullständig qvadrat, har öfver bottenrummen tva fullständiga våningar och ett rymligt magasin. Örver den stora portalen står under en Mariabild inristad inskriften: Domus Dei, beati qui habitant in cab Derstädesherrskar evig tystnad, och man ser uti gångarne, liksom i trädgården endast allvarligt vandrande, eller med arbete tyst sysselsatta männer. De bära en beklädnad af groft tyg, hvilken är omsluten af en lädergördel, hvaröfver en svart skapulier under arbetet bäres. Under de öfriga förrättningarne utbytes den mot en tunika med vida, hängande ärmar af hvitt, lika groft tyg. På kappan finnes en kapuchong att betäcka hufvudet med. Död och lif anses här lika heliga och sköna. Mannerna förete uti deras ögon ett ljuft svärmeri, och man mäste säga att de redan här bereda sig till det kommande lifvet. Döende sträcka de sina händer mot Gud, liksom för att tacka honom att han kallar dem. På halm och aska utandas hvar och en sitt lif här, omgifven af sina bröder, hvilka synas afundas hans död såsom den fullkomligaste lycka. Då hans själ har lemnat kroppen, blir han, inlagd uti sin munk-kapa, begrafven utan likki