Norrländska Korrespondenten – 10 maj 1867, sida 2

Dagar och nätter satt hon orörlig, ståndaktivt beherrskande sig, vid Gautiers bädd, uppassande honom tigande med allt hvad vid med stumma läppar brinnande böner till himlen för hans lifs bevarande. Men det för sent. Den svarta tärningen var kastad för honom, timglaset visade sitt slut, och läkaren kunde ej längre dölja det honom. Olga ville kasta sig på sina knän vid hans bädd, då hon erhöll denna visshan behöfde och sände dervar för het; men man aflägsnade henne skyndsamt, och hon mäste foga sig deruti, tills markisen var förberedd stig upptäckt kunde döda honom ögonblickligen. led med ädel undergifvenhet, han samlade all sin styrka för och en haDuriveau att ordna sina angelägenheter önskade derefter träska sina barn. och Cora, hvilka under mellantiden ofta gråtande hade längtat efter sin far och mor, slogo med glädje deras små armar omkring hans hals, under det Gautier kysste dem med obeskriflig rörelse, och Irene först efter långa lyckades det att genom tröstande öfvertalningar aflägsna de aningslösa flickorna. Grefvinnan de Verdieres, som Gautier från längre tid tillbaka, med anledning af hennes stränga grundsatser och obetingade sanningskärlek hade högaktat och värderat, stadnade ensam hos honom och åtog sig att för hoomfamningar nom afslöja de tidigaste tilldragelserna och förhallanderna uti deras osminkade verklighet. Hon dolde icke en bokstaf af Cesars uppoffring och ädla försakelse, lika litet som Olgas brott; hon talade med denna lågande värme som det ögonblick föder, uti hvilket hvarje förvillelse försvinner och endast den ureviga sanningen inkräktar det uteslutande herraväldet, som den blott alltförofta göres stridigt uti lifvet. I början sträfvade den lidande markisen emot meddelandet, men då fastern talade med uppriktighetens hela öfvertygande kraft, sasom hon föresatt sig, sa upphörde hans bitterhet, han lyssnade till hennes ord oaktadt sitt lidande, och då hon hade slutat, ropade han med svag röst: Cesar! Cesar! för honom till mig Han utbredde armarne bönfallande, för att fatta honom och afbedja hvad han genom misstroende och förakt hade förbrutit sig emot honom. Skyndsamt ilade majoren att uppfylla hans önskan; Wildenhain dröjde ej att lyda hans kallelse, och få minuter derefter framträdde han tiil den döendes bädd. Stumma, hållande hvarandra hårdt omsamnade, lågo de vid hvarandras bröst. Förlåt! Förlät h stammade deras läppar och förenade sig uti försoningens kyssar. Då vacklade en blek, bäfvande gestalt uti gewaket och föll på sina