Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1867, sida 2

liksom liflös tillbaka i stolen I början trodde Taylor, att det endast var att tillskrifva sinnesrörelsen, att han låtit brefvet falla ur sin hand, och förblef derföre orörlig. Men han böjde sig slutliven ned öfver bankiren, upptäckte hans vanmagt och ropade på hjelp, som äfven syntes af högsta nöden påkallad. Ceesar som af fruktan hade töljt Evald, inträdde alldeles på samma gång, som betjeuingen, och öfversteg just tröskeln, då Taylors nödrop dånade. Läkaren anlände genast, och den omsorgsfullaste vård blef ansedd nödvändig. Framför allt begärde doktorn den största stillhet; han förklarade nemligen hvarje sinnesrörelse hos den sjuke för lifssarlig och ålade alla att lemna bankirens rum; han sjelf ville tillsammans med sjukvaktaren genomvaka natten. Djupt rörd och tankfull öfver den hastiga anledningen till denna vanmagt, kom baronen med en armstake tillbaka uti samtalsrummet, der han fann Taylor gående oroligt upp och ned. Huru står det till med patienten? frågade han deltagande. Jag är bedröfvad att hafva varit den ofrivilliga anledningen till denna händelse. Cesar höll fram ljuset, igenkände med glädje doktorns drag och ropade: Hvad ser jag? Taylor! Ah, baron von Wildenhain! återtog advokaten och bugade sig, ty han igenkände likaledes den framför honom stående. Hvilket sjesk? helsar jag icke en gammal kamrat? i . (Foits.)