Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1867, sida 3

åt staten, eller när han köper ett skälp. foder, att han då betalar 12 öre skatt, dels åt staten och dels åt foderfabrikanterna. Jcke heller tänter han på att när han köper en kanna bränwin, er: lägger han 60 öre skatt åt ftatemwerfet, förutom hwad han derjemte får ber tala i försäljninasskatt ät ftaden eller länet. Men fastän ban ide tänker på detta, få är det litwäl skatter han betas lar, och om en man wid årets slut rät: nar efter hurn mycket staten på sådana smisselwägar tagit ur hans ficka, så skall han finna (derest han icke är i den ftålls ningen att ban skattar för större fastig: het eller betydande rörelse) att han fått erlägga mycket mera i fmygskatter (ins direkta) än han erlagt, enligt fin tebets sedel, i bewillning till kronan. Detta resultat framgår solklart deraf, att rikets hela bewillning för nästa år är af regeringen beräknad till 2.600,000 ror (oberäknart den föreslagna wapenskatten), men de ofwan uppräknade indi rekta skatterna till tjugosju millioner treshundratusen rdr. De inriretta skatterna skulle säledes tomma att utgöra tio och en half gånger få mycket fom den bewillningen, fom fommer på rebetfedlarne. Och nästan allreles lika war förhållandet i fjol, och är det i år. Derföre att folt ide märker eller räftnar efter huru staten tager de iunrirekta statterna ur dess fickor, går det an att taga få mycket. Det är såsom om någon granne till en trärgårdsmästare går och plockar ett halfstop bär om tagen från flera buskar eller en halfkappe frukt på flera träd, få märter tvävgårvåmåär staren ret tanste ide, ehuru, om sårant fortgår, trädgärdsmästaren wid höstens slut är beröfwad många kannor bär och flera tunnor frukt; men om grannen tas ger en hel tunna frutt på en gång, sa upptäcker trärgärtsmästaren fin förlust, ehuru förlusten då blir på tet hela mycket mindre för honom än wid grannens förra sätt att gå tillwäga. — Ware detta sagdt, utan att i öfrigt wilja jems föra staten med en fåran granne. Det anförva förtlarar att de indi: retta statterna funna ötas så oerhördt fom ret slett, utan att tet wäcker på längt när ett sätant missnöje fom skulle uppstätt om gruntskatterna eller bewilningen ökats i lika mån. De inviretta statterna, d. w. s. tull och brämvingstatten m. m., utgjorde för är 1849 ide fult no millioner vor; nu utgöra te omkring tjugusju millioner ror och hafwa således blijwit trerubblade. Förjtnämnda är uppzingo de ordinarie ffatz (erna (grundräntorna och tyl.) famt all: männa bewillningen ide till mer än nås zot öfwer 8,800,000 rer. Wi hemställa nu till hwar och en huruwida det har ringaste sannolilhet för fig att det stulle ha kunnat lyckas regeringen och byråfras ien att seran 1849 vvifwa upp dessa latter till tretubbla beloppet. Regerins Jen och de privilegierade hafwa ide ens örsölt det, och te orrinarie skatterna amt bewillningen uppgå ännu i ar icke ill mera än elswa och en halj mill. dr, medan, fom jagdt, ve indirekta ffaterna wuxkit til mer än tjugufju milioner. Medan från nästan ala håll förnim