Norrländska Korrespondenten – 15 februari 1867, sida 4

Må siniilet för det ädla, sanna strida, Och sist — beware Eud mitt fosterland! Eugäne Mn. llvarjehanda. Socker och kanel. Hvarför skulle ej den enfaldige då och da kunna fälla ett sundt omdöme? Ett ur, som står, visar ju ändå tiden riktigt två gånger om dygnet. Den, som tror, att han kan undvara andre, bedrar sig mycket; men den, som tror, att andre ej kunna undvara honom, bedrar sig ännu mera. Motgången krossar småsjälar, men gör de stora starka, liksom vinden släcker ljuset, men kommer elden att uppblossa. Så stor magt kunna moderna utöfva, att man stundom maste spöka ut sig rent af löjligt för att ej blifva utskrattad. IIvarför säger man: en man ett ord, och ej: en qvinna ett ord? — Antagligen derför, att damerna sällan kunna affärda nagon med ett ord. Att fela är menskligt, men tror nagon sig blifva menniska genom att fela, så felar han omenskligt. Beklaga dig aldrig, att dåliga menniskor äro dina fiender; — tänk, om de vore dina vänner! Det är så få, som blifva något stort, emedan det ges så många, som tro sig vara det. För att upprätthålla jemnvigten här i verlden har försynen styrt så till, att den rike fruktar för att blifva fattig, och den fattige hoppas att blifva rik. Det är en stor lycka i olyckan att veta upphofvet till det onda ligga hos en sjelf: man känner åtminstone då, till hvem manskall vända sig för att få det afhjelpt. Strasffad tjuf. En turiner-tidning berättar följande djerfva försök till stöld, som genom en slump blef olycksbringande för den, som hade hittat på iden. — En charcuteri-handlande i Turin, hvars butik är belägen nära jernvägen, såg nyligen en karl komma in med en vid pass två och en half aln lång låda, som tycktes vara ganska tung. Karlen bad att för nägra ögonblick få ställa lådan i boden, hvartill egaren samtyckte. Emellertid förgick dagen utan att ladan hemtades. Då boden skulle stängas, tyckte dess egare att lådan stod i vägen och tog derför och ställde den på ända mot väggen. Följande morgon märkte han nagra bloddroppar, som sipprade fram genom springorna på ladan. Han skickade nu efter polis, och då man bröt upp lådan fann man derinne — ett lik! Den döde hade i lifstiden varit en farlig tjut, och den som burit in lådan hade varit hans medbrottsling. Meningen hade varit att bofven om natten skulle öppna lådan inifrån och sedan stjäla hvad som kunde finnas i kassan. Af en händelse hade emellertid charcuteri-handlaren kommit att ställa lådan så, att bofvens hufvud kom nedåt, och som denne ej vågade ropa på hjelp eller icke hann göra det, af2. — —