Norrländska Korrespondenten – 15 februari 1867, sida 4

Den landsflyktiges sista tankar. Matt brinner lampan, lifwets bleka ljus Cj mer kan seger öfwer döden winna; Snart swäjwar anden, fri från jordens grus, Att högre zoner ofwan molnen hinna; Dod, fören den träder öfwer grafwens rand, Flyr tanken åter till förflutna tider Öch sista strålen öwer lifwet sprider, Wid minnet af mitt kära fosterland. Ad, wänd mitt hufwud emot nordens pol; Jag fönner flägten jom min panna fmeter, Den hwistar om mitt hemlands stöna jol, Det känns så ljuft, när med min lod den leker, Sen sysste böljan nyss mid Swerges strand, Och) spridde Jwalka i def; gröna dalar; sm liuf försoning den til hjertat talar, Het är en helsning från mitt josterland. Snart länks jag neder i en fremmad jord, Sör att mitt stoyt må fin upplösning hinna. , den jom ändå hwila fått i Nord, D Ter uppå fästet tusen stjernor brinna! Der sagan hwissar ifrån strand till strand od bådar sakza genom skogen brusa, Der milda fläktar genom träden sua dch mana kärlet till mitt fosterland. O, siöna land! tag mot den suck jag sänder NED solens sista snålar hem till dig. lå friden biomsaa uppå dina stränder —ch dina barn i kraft söröka fig! Wa konsten, fliun, tåga hand i hand —h enigheten fina strålar sprida! å snillet för det ädla, sanna strida, —ch sist — beware Gud mitt fojtectand! Cugene Mu.