— En insändare i i Aftonbladet före slår bildande af bolag för inköp af utmätningswis försålda egendomar, hmwarigenom, jemte bolaget har god minft, desfa pris skulle någorlunda uppehållas, od fås lunda större föferhet beredas åt intednins gar af högre nummer. — En annan in: sändare förordar den förändring i fonturslagen, att redbar gäldenär, fom afftått all fin egendom, må, äfwen om ackord ej går igenom, funna fridömas från frame tida kraf. — Skolpojkputs. Härom skrifwes fr. Stockholm till Arb. Tidning: Det kunde kanske wara släl att erinra mederbörans de att taga liten notis om huru barn och ungdom uppför sig utom skolan. Att ringa på en klocksträng för att narra folk att öppna under det man springer sin wäg, att knacka på fönstren och göra arimaser, att öppna trörren till bröd: eller mjölkmagasin för att spotta åt den som sitter i boden, allt sådant bör till ordningen för tagen. För aftnarne utz funderas mera sinnrika upptåg, hwaraf er örmjuke korrespondent hare förmånen se ett prof för ett par dagar sedan. Då jag aick Westerlångaatan framåt, såg jag en hop gossar ech flickor stå utanför en butik, på hwars fönster te hamrade allt hwad de orkade, under utrop: Kom ut, om tu fan, gamla apa, du otäcka, fula färing, med mera sårant. Den upp: finningsrika ungromen hade tå hittat på att i hafpen på törren till butifen inuti förstugan fästa ena ändan af ett rep fom seran fastbands mid porten ät ga tan, hwarigenom ten stackars gummani butiken war innestängd. Medan jag med en pennknif, fom jag händelsewis bade i fickan, afskar repet, förebrådde jag barnen deras okynne och beklagade att de ide fingo lära något, fanffe ide hare något hem, utan måste lefwa sitt lif på gatan. Jag öfwerröstades genast af re små, hwilka i korus utropade: 7miftan! misstag! wi gå i skolan! mi behöfwa icke lefwa på gatan! wi äro bättre mans barn! Förtjusande oskuld! du påmins ner mig om en dillströmmare, hwilken i somras tillika med en metbroder, befann fia på en liten båt, fom gid el: lan Steckholm och Djurgården; han sökte sätta fia i respekt hos fin kamrat genom att ideligen, swäfwande på målet, ut: ropa: VWet... lymmel! jag är en bättre person i mig sjelf! — Men låtom oss återgå till wår stackars gumma på Yes sterlångaatan. Hon hade nu fått upp dörren, och seende mig lossa repet från porten, berättare hon om huru denna illa uppfostrade ungrom oupphörligt upps fann skälmstycken, vet ena gemenare än ret antra. Dagen förut bare ett par gossar öppnat dörren till hennes bod och wräkt in ett ämbar snö, hwarefter te utanför rörren kastade ämbaret, fom te passat på att taga från en piga, mes tan hen war nere på gårren. På min fråga om hon ide anmodat polisen att hålla rera på dessa odyariga bättre gatstrytare, swarare hon: At jo, måns ga gånger, men pelisen bryr fia ide derom. J går skickade jag efter en fon stapel och wisade henom snöhögen innan: för dörren, men han sade att han icke kunde hjelpa det, då jag icke hade reda på barnens namn, och hur skulle wäl jag få reva derpå? Om jag talar till vem, räcka te lång näfa och spotta åt mina, och söker jag få fatt i någon, få är hela bögen förswunnen innan jag får mina gamla ben i ortning. Jag är icke ten enda, fom de efreta, alla här på gatan beklaga fia, isynnerhet alla gamla, hwilka ha borar liksom jag. Helt förs nöjd att fått utajuta sitt bekymmer för någon, fom deltagande hörde på, begaf aumman fia åter innauför diffen, ni gande och tackande den, fom för denna gång warit lycklig nog att göra slut på ett skälmstycke af Westerlånggatans gar miner. — En olkänd. Göteborgspostens Stodholms-forrefpondent, alltid lika rik på hi: storier, berättar i ett af fina bref följande mystiska händelse: Bland resande, fom nyligen besökt Huf: — 2 2 -—ä—.. 4 — CC sen Än!