Norrländska Korrespondenten – 15 februari 1867, sida 2

Uppå Ilerrns skalle ser lyran ut så storståtlig En liten stolthet deröfver är ju förlåtlig — Hvar finnes väl någon mera lärder magister. An vissa lyro-beprydda seminarister? Visst är Herrn dum, men si det beror af naturen Den känslan har Herrn ju gemensamt med djuren Men blott Herrn ståtligt kan genom gatorna sprätta Så är det ingen som just kan drömma om detta, Om Jönsons mamma nu såg sin Jöns med en lyra, Hon började säkert i sin glädje att yra. Om uti stiftet på ök det skulle bli brister, I nödfall tar man då vissa seminarister.o — Den der nidvisan har en bodbetjent författat ät henne — upplyste herr Jönsson med den naivaste resignation — men jag skänker både henne och visan mitt förakt; hon har alltid varit ett inkompetent subjekt, d. v. s. lätt på trån, och visan är i högsta grad usel, och dessutom icke logisk. (Forts.)