Norrländska Korrespondenten – 21 december 1866, sida 6

Huru eländigt var ej detta djurs u..stånd! Hvilka suckar ha ej frampressats ur dess hvissnade hopkrumpna bröst, och huru många tårar ha ej runnit ur dessa ögon,, innan det hann så långt! Man ser hästars tårar, men hvem tolkar de känslor, som frampressa dem? Innan hästmånglaren intågar å marknadsplatsen, har han vanligtvis med sin häst en liten tåte. Hästen föres nemligen afsides till ett skjul eller lada och fastbindes, hvarpå följer den mest grymma behandling, dervid tageloch blypiskan spelar en framstående rol, hvarefter terpentinolja (för att icke tala om många andra saker) ingnides å kroppen, för att få, som de säga, rhuden att svälla upp. Att beskrifva detta barbariska behandlingssätt så, som det i verkligheten försiggår, är nästan omöjligt. Tänk dessa arma kreatur, som från den ena marknadsplatsen till den andra måste framsläpa sitt usla lif, emedan de kommit i hästmånglarnes händer, och sådana är det dess värre icke ondt om, Slutligen bryr sig snart sagdt ingen om dem — odugliga att lefva, äro de likväl icke i stånd att dö. Rysligt, att ännu hos oss bli vittne till sådana fasansfulla händelser; ty sjelfva vilden kan aldrig så rått och skoningslöst behandla ew så ädelt och fromt djur. Och detta hör man endast bland de s. k. civiliserade folken! Hästen, detta starka, ädla, frimodiga djur, med dess eld och glädje, dess behagfulla former och rörelser, med alla dessa egenskaper, som intaga åskådaren med beundran och förnåjelse, borde vara fredad från all tortyr. Jag nedskrifver detta såsom ett bevis på de låga och afskyvärda oseder, som ännu äro rådande bland sämre delen af allmogen i vårt kära fädernesland. Ehuru vi numera ha en lag, som förbjuder djurplågeri, är jag fullt förvissad derom, att dylika scener ganska fritt och obehindradt få passera. Måtte derföre hvar och en i sin stad söka bidraga till tillämpandet af lagen mot djurplågeri!