Norrländska Korrespondenten – 21 december 1866, sida 6

Gamia tanten. (Reminiscens). En gammal flicka är ändå Ett äkta underting, Som Ahasverus får hon gå Den hela verld ömkring: Den viga munnen går så lätt Och aldrig kan den hålla tätt; Pappelalapp! Pappelalapp! Pappelalapp! Papp! Papp i Att hon också en gång var skön, Det vet hon sjelf bäst af, Men hon ej rörts af någon bön Utaf sin fägrings slaf. Baroner, grefvar friade, Men alla korgen fingo de: Pappelalapp! Pappelalapp! Pappelalapp! Papp! Papp! I mina dar hon säger jemt, yVar annat lif än nu, Då flöt ej tiden bort i skämt, Då spann hvarenda fru; Hvar fröken satt i enslig cell Och ingen jungfru blef — mamsell; Pappelalapp! Pappelalapp! Pappelapp! Papp! Papp! Ditt ättartal hon vet i grund, Din slägt hon känner grannt, Får gumman räkna blot en stund, Straxt får du säga tant! Din mormors systers halfkusin Hon var din köttsliga kusin: Pappelalapp! Pappelalapp! Pappelalapp! Papp! Papp! För gumman är hvad helst, som sker, Ej någon hemlighet, Hon vet, att du förlofvad är, Långt förrn du sjelf det vet; Och när ditt bröllop sein skall stå i Och hvilka som bli bjudna då: DPappelalapp! Pappelalapp! Pappelalapp! Papp! Papp! År tungan ock till öfverlopps, Ej har hon mycket qvar, En kaffepanna och en mops År allt hvad gumman har, Och kan hon bjuda på en Kopp; Spenderar hon i brist på dopp På Pappelalapp! Pappelalapp! Pappelalapp! Papp! Papp! En gång vid grafvens tysta elf Den gamla ock skall bo. Niär tungan tystnar af sig sjelf, ÖDå först får gumman ro. På grafven höres sen hvar natt En bruten hviskning hes och matt: BÖYappelalapp! Pappelalapp! Pappelalapp! Papp! Papp!