Norrländska Korrespondenten – 21 december 1866, sida 6

llöstmarknaden. Uti en tidskrift berättade en veterinärläkare för några år sedan söljande: Då man kommer på marknadsplatser, blir man snart vittne till åtskilliga uppträden, bland hvilka hästmångleriet intager första rummet. Och för att visa det dervid barmhertighet ej gör sig gällande eller lagen respekteras, samt såsom ett bevis på hvilken omensklig behandling detta ädla kreatur, som man kallar menniskans sällskap, måste underkasta sig, utan att för någon kunna klaga, får jag meddela följande tilldragelse: Det var i synnerhet en häst — endast 9 år gammal — som tilldrog sig mängdens uppmärksamhet. Den företedde den ömkligaste karrikatur af en häst och så storartadt eländig, att den förtjenar en närmare beskrifning. Man föreställe sig ett med hud öfverdraget benrangel, utan mahn och utan svans, (mahnen var helt och hållet bortklippt, äfvensom taglet i svansen) med ett par djupt liggande, spöklika, nästan vilda ögon samt läppar, som nedhängde från de blottade tänderna, huden på flera ställen af kroppen lösryckt genom den af hästmånglaren så troget begagnade blypiskan samt en och annan af de stora benknotorna blottade. Ingen skulle kunna säga hvad färg detta djur hade, ty hela dess hårbeklädnad — om jag så må kalla den — var öfverdragen med ett tjockt täcke af smuts. Der stod han skälfvande i solskenet, fastbunden vid en gärdesgård, der händelsevis några torra aflöfvade qvistar lågo, på hvilka qvistar djuret stirrade med en hungrig blick och bet då och då ett stycke af dem.