Norrländska Korrespondenten – 11 december 1866, sida 3

att detta bref 5 slumrande, m inse mår orat ... och ett par dagar lin hade han in huolighet, exiltens, med winna rifeen lofwande — ban öf: nånader derz spirade åter Hilma war tunna njuta ty — Elin it förbindels g den första jet — ingen mer! Hang vå wingarne war nästan isagan af fin a och fertio å fig till ro. lldes. Bru: ita, vyrbara a wåningen or. Chamuckos, bland 3 föräldrar, mskriden åls sonens höge signelser och ingen ålder marskalken, rudgummen för wäl det i moder för icke länge sedan tillskref honom, deri hon wisserligen tillönskade honom allt möj: ligt godt, men tillika alwarligt ogillande talade om hans trolöshet mot Elin och befarade att hang nya lyda, byggd på sådan grund, ide skulle blifwa waraktig — åtminstone icke oblanrad. Hade, få flöt hon sitt bref, Elin warit din brud, skulle du på vin hederddag ide saknat dina gamla föräldrar, men mi passa icke i de granna gematen och wilja icke att du skall skämmas för of. Derföre får du låta dig nöja med wår warma wälgångsönffan. Ånnu en inbjuden gäst saknades: vet war Eneman, som höfligt, men kallt, afslagit bjudningen. Och tetta mar wäl äfwen orsaken, hwarför ide Hedda, fom war en af tär norna, war glad, utan mot wanan tyst och fluten. Men wi lemna nu för en tid de unga makarne, för att sedermera efter några avs förlopp göra dem ett besök et mar en warm sommardag derefter. Under Helgonabackens fwallande fro: nor promenerade en ung man om ett par och tretio år och framför honom sprang i de mest sjelfswåldiga krokar en lefnads lustig liten mops — det war Eneman och hans trogne Moppe. Eneman gick i om möjligt djupare funderingar än sist wi sågo honom på fame ma ställe. Saten war den att han förskaffat sig en månads vicariat i den lärda staren för en embetsbroder, fom under tiden skulle sköta fin helsa oc) under samma tid ämnade Eneman sköta om sitt hjertas angelägenhet, som nu så länge fått hwila, och han undrade som bäst öfwer året huru pass han kunde wåga hoppas. Encman war icke egenkär, och på samma gång han innerligt längtade att äterse föremålet för fina tysta drömmar, bäfmade han för att finna hennes hjerta ännu och alltid upptaget af den owärdige Herrmans bild. Hastigt började Moppe att helt wänskapligt småskälla och glädtigt wifta med swansen. En lång skugga förmörkade i detfame ma wägen för hang husbonde, fom yrwaken såg upp och igenkände den tlånge studenten på gröna täcket, den glade, oförargelige upptågsmakaren. NRÅ, utbrast denne med en stor gest !så må då alla blida matter anfäkta min, om det ide är brodern Enemans bhimmelffa anlete, som mina owärdiga, jar: diska ögon skåäda! Kom i min famn, min fon — sämre fon du få hwila! Slå dig sedan ned här wid min sida, och tala om från hwilken planet du ramlat ned; jag misstänker från månens, ty du ser något swärmisk och blek ut, men det gör ingenting; jag älskar dig sådan du är och är nu bara öra! Eneman omtalade att han skulle dröja qwar i staden hela månaden och att han derefter skulle tillträda bataljonslifaretjensten i 2. Siden lyckans oft! utropade bros dersjälen med en wiss melankoli. Nå, och du, bror Hellert, frågade Eneman deltagande, liager du ännu här nere och funderar på framtiven ? Min son — uppmanade den tilltalade högtidligt — beffåda mig drag för drag — nå wäl, skönjer du ingenting färdeleg? MNej, försäkrare Eneman. (Fortf.)