Norrländska Korrespondenten – 11 december 1866, sida 3

Man skall måhända tro att detta bre wäckte till lifs Herrmans slumrande bättre känslor och lät honom inse wär det af den skatt han förlorat ... oc werkligen tänlte han också ett par daga öfwer sin ställning. Med Elin hade har dock aldrig wunnit annat än huolighet obemärkthet och en tarflig exiltens, me Hilma kunde han deremot winna rike dom, yppighet, anseende och en lofwande framtid. Som sagdt war: — han öf wertänkte ... och war tre månader der efter förlofwad med Hilma. Glädjens blomster uppspirade åter inom lagman Erings samilj. Hilma war öfwerlycklig och tyckte fig tunna njut fin lyda utan samweteqwal, ty — Elin war ju den fom sjelf brutit förbindels sen. — Herrman kände sig den första tiden fom en lössläppt fagel — ingen fatttigdom, ingen försakelse mer! Hans war nu fjäriln med guld på wingarne och den lilla skogsdufwan war nästan förgäten. Herrman arrenderade domsagan af sin swärfar, som nu, wid några och sextio års älder, tyckte fig tunna flå fig till ro. Ett lysande bröllop tillställdes. Bruben war charmant i fin hwita, dyrbara sidenklädning och den ståtliga wäningen skimrade af ljug och blommor. Champagne flödade och skålar druckos, bland andra en för brudgummens föräldrar, hwilka af fjukftighet och framskriden ålber hindrades att öfwerwara sonens höge tidsdag, men hwilkas wälsignelser och lyckönskningar inga plägor, ingen ålder kunde befalla öfwer. Så der ungefär orerade marskalken, som föreslog skålen, men brudgummen syntes blek, ty han mindes för wäl det bref hans gamla, hederliga moder för