Norrländska Korrespondenten – 20 november 1866, sida 3

et MN 2 — 8 ll MM ee mm 2 — ee SS fe SV — a wakten, fom alltid bestrides i tur, och hwilten Sandberg tog först. Sandberg war en gammal härdad fuftbo, han hade bekämpat många faror och fände wigten af waksamhet desto mera, som han få år förut förlorat fin ende fom genom öfwersegling. — Man fåg ett mörkt moln stiga upp ur wester, hwarigenom synkretsen ins skränttes till närmast kring båten, men man attade föga härpå, ty den för mats samhet wälkände Sandberg satt på post. Boberg och Persjon nedlade sig i båten och trötta efter dagsarbetet inslumrade de snart. Somnade äfwen den bepröfwade Sandberg? eller hade det dystra molnet alldeles förmörkat synfältet? Det sednare är troligt. Antoge man ock det förra, så stanna wära sörebråelser på hinsidan grafwen. Sandberg plittade i fådant fall med lifwet för fin försummelse, den der ock bör mildt bedömas, ty den redlige avs betaren war säkert trött af dagens tunga. Bobergs uppwaknande torde få återgifwas med hans egna ord. Jag fände säger Boberg, en hård stöt, lunde ej ans das, nedpressades af en tung, slipprig fropp allt djupare i hafwet, men blef omfider fri och kraffsade mig upp till wattenytan. Här såg jag något mörkt helt nära, fattade tag deri, det mar mår lantrade, nus mera söndriga båt. — Fartyget, hwaraf wåra män öfwerseglats, hade således neddragit Boberg i djupet. Boberg fom doc upp och Höll tag i bätkölen, fom mar tupps åtwänd. Detta tag i fläta båtfölen kunde Boberg ide länge hålla, enär swallwågorna oupphörligt lastade honom fram oh åter. En liten lina hängde fast mid båten, i den fick Boberg tag och detta war hans räddning. Med denna fina surrade han fig faft mid båtens förftäf, med endast hufwudet öfwer wattenytan. Han uppgaf de starkaste nödrop, hwari den blott 2 a 3 alnar frän Boberg nu sör sista gången frän djupet uppkomne Persson instämde. Persson såg Boberg, igenlände honom od) fade: Gjelp mig för Jesu ffull! Detta ögonblick slildrar Boberg, såsom det för honom mest hjertgripande i hela hang lif. Hade jag blott haft en käpp att räcka honom, hade han warit räddad säger Boberg, men intet medel gafs. Bor berg mar dessutom faftfurrad, han kunde ide lösgöra fig. Båda woro derjemte lifa okunniga i simkonsten. Persson räckte handen emot Boberg och sjönk i djupet. Sandberg syntes eller hördes ide. Sannolilt hade han af fartyget fått en döfs wande stöt; man mille finna det af den fönderkrossade båten. Hafwet flöt nu i fin måta famn 2 barn af Gotland. Boberg fortsatte med fina nödrop, men de blefwo nu matta, i fams ma mån fom krafterna aftogo. Blästen tilltog alltmera; och wägorna blefwo allt högre. Boberg öfwertänkte fin belägens Jet: den war hopplös. J detta tillstånd unde han icke länge uthärda, ty linan ossnade och hufwudet, fom han bitintills ållit öfwer wattenytan, öfwerspolades fta af böljorna. Men ännu kunde han å och då frampressa ett rop, fom dock —————